söndag 9 november 2008

Lite om när livet kommer ikapp en

Ibland suger det bara tag i mig. Ångesten från den 18 juni. Så verkligt och så starkt. Och samtidigt så overkligt och långt borta. Precis som då.
Det enda jag kunde tänka och skrika då vid halv elva på väg bortåt efter att nån sagt "vi förlöser!" var: neeej, jag är bara i v 28, den är så liten! Flera gånger skrek jag men ingen lyssnade. De bara sprang till hissen, in i nästa hiss, in i ett stort rum med massa folk. Jag fick nåt äckligt att dricka, klättrade över till en annan säng. Sen somnade jag. Brutalt. Och när ja vaknade var det fortfarande så overkligt. Jag minns att jag, mitt i gråten och paniken och smärtan, väntade på att nån skulle komma och väcka mig och säga att det var ett skämt. Att det inte hade hänt nåt konstigt på riktigt. Men så var det. Min fina mage med min lilla lilla bebis var borta.
Och sen fick jag ett foto. En liten blålila skrikande sak i orange filtar. Gb Ekberg.
Gb? Betyder det gossebarn, frågade jag H. En son. En pojke - har du kollat?
Haha... Borde man ha reagerat med att känna lycka över att han levde och mådde förhållandevis bra? Men jag fattade ju inte ens att vårt barn hade kommit.
Och då hade jag ingen aning om allt som komma skulle. Tur var väl det. Kanske. Ojoj... alla ångest. Så många gånger som jag ville stoppa tillbaka honom. Ändra allt.
Men det gick ju inte.
Och han är underbar! Men oj vilken resa vi har gjort. Lilla gubben, hoppas att han inte förstod så mkt i somras. Det har ju gått bra, men han har fått kämpa hårt emellanåt och vi med. Så här "ska" det ju inte vara.

Undrar om jag alltid kommer att känna ett sting av avundsjuka när jag ser, hör, läser om lyckliga fullgångna graviditeter?

Tur att verkligheten samlar ihop mig. Underbara lilla sonen vill nog ha lite mat nu. Älsklingen!

Godnatt!

2 kommentarer:

Ingela sa...

Jag tror nog att jag alltid kommer känna mig lite avundsjuk på de som får gå 40 veckor, föda normalt och få sin bebis upp på bröstet efter förlossningen. Ingenting blev ju som det var "tänkt". Vi hann dock förbereda oss lite och ställa in oss på att vi skulle få ett för tidigt fött barn eftersom jag låg inne i 2 dgr med dropp mot värkarna. Jag vet inte hur jag hade reagerat om Ida hade fötts samma dag som jag kom in på sjukhuset?! PANIK!

Jag är så glad att läsa att det har gått bra med Nils. Våra små barn är verkligen kämpar!

Kram

Lisa Christensen sa...

Usch, får tårar i ögonen när jag läser det du skrivit. Ibland kommer det över en... Jag tror alltid att jag kommer att känna ett sting av avundsjuka när jag hör om de som har haft "lyckade" graviditeter.

Men nu är allt bra och jättesöt är han också, stora Nils! ;)

Kram