Tänk att man kan börja gråta när ens älskade barn helt plötsligt kan nya saker... Idag klättrade Nils upp och satte sig på sin Bobbycar - helt plötsligt, bara sådär så kunde han det. Vet inte hur många gånger vi har försökt men de stela små benen bara bromsat... Jag kunde inte hålla mig, tårarna nästan sprutade. Min fina, fina, bästa Nils-korv!
Jag får väl här och nu då erkänna hur tufft det stundtals varit under sommaren. Alla andra, bokstavligen, springer ifrån Nils i utveckling och han vill inte träna så eller så mycket som vi vill... Vi vill ge honom allt vi kan och hjälpa honom så mycket det bara går och så gör det så ont när vi inte får. I helgen stod han f ö ett par (för oss, långa) sekunder och det är så magiskt! Tänk att han någongång ska kunna det på riktigt!
Han har förstås utvecklats massor inom en massa andra områden under sommaren, jag vet och jag uppskattar det och tänker på det också, men skadan ligger där i bakhuvudet och skvalpar ändå. Han pratar 2-3-ordsmeningar och försöker sig på andra varianter med fler ord. Han benämner de flesta vardagliga saker, härmar och berättar vad han vill. Han äter med gaffel och prövar sig fram med kniv och delar och puttar på. Han bygger duplo och hakar på släp, bygger tåg och bana, gräver, häller, hjälper till med påklädning, försöker ta av och på skorna. Han ritar medvetna saker, som inte alltid är tydliga för oss andra men ändå... Hjärtan är en favvo som faktiskt är likt ibland! I helgen ritade han en gubbe med mun och skägg.
Han älskar tydligen sångstunderna på förskolan och sjöng idag: "Börne pober, börne pober, börne pober..." (Björnen sover alltså, med ungefärlig Nilsfonologi.) Sedan nynnade han melodin till Imse Vimse så det hördes vilken sång det var! Stora killen!! Och förstås: han räknar. Från "tå, tå, tå" till "en, en, en" till nu: "en, tå..." Mycket stolt mamma!
Ska ladda över bilder från den stora Bobbycar-händelsen!
Jag får väl här och nu då erkänna hur tufft det stundtals varit under sommaren. Alla andra, bokstavligen, springer ifrån Nils i utveckling och han vill inte träna så eller så mycket som vi vill... Vi vill ge honom allt vi kan och hjälpa honom så mycket det bara går och så gör det så ont när vi inte får. I helgen stod han f ö ett par (för oss, långa) sekunder och det är så magiskt! Tänk att han någongång ska kunna det på riktigt!
Han har förstås utvecklats massor inom en massa andra områden under sommaren, jag vet och jag uppskattar det och tänker på det också, men skadan ligger där i bakhuvudet och skvalpar ändå. Han pratar 2-3-ordsmeningar och försöker sig på andra varianter med fler ord. Han benämner de flesta vardagliga saker, härmar och berättar vad han vill. Han äter med gaffel och prövar sig fram med kniv och delar och puttar på. Han bygger duplo och hakar på släp, bygger tåg och bana, gräver, häller, hjälper till med påklädning, försöker ta av och på skorna. Han ritar medvetna saker, som inte alltid är tydliga för oss andra men ändå... Hjärtan är en favvo som faktiskt är likt ibland! I helgen ritade han en gubbe med mun och skägg.
Han älskar tydligen sångstunderna på förskolan och sjöng idag: "Börne pober, börne pober, börne pober..." (Björnen sover alltså, med ungefärlig Nilsfonologi.) Sedan nynnade han melodin till Imse Vimse så det hördes vilken sång det var! Stora killen!! Och förstås: han räknar. Från "tå, tå, tå" till "en, en, en" till nu: "en, tå..." Mycket stolt mamma!
Ska ladda över bilder från den stora Bobbycar-händelsen!
Och en bara för att han är så ljuvligt fin och klädd i sina favvoskor! Röda skor - mammas pojke!
