Och så blev det en spruta i varje ben. Ajjjj vad det gjorde ont! Stackars bebin och stackars mamman. Jag hatar sprutor och tycker verkligen inte om när det gör ont i min lillprins! Fast han hämtade sig fort den här gången också och har möjligen varit lite gnälligare än vanligt ikväll, men annars verkar han må fint än så länge!
Och sex droppar det är Niferexen - en droppe per kilo. Alltid stort när vi får öka på.
Idag fick han majs- och potatispuré. Inte blandat utan en klick av varje. Potatisen blev bättre den här gången och han åt den faktiskt! Majsen hade jag med som "backup" ifall potatisen hade varit katastrof igen och den var smarrig idag också! Han åt som om han aldrig hade gjort annat. Eller ungefär.. :) Det är så roligt! Igår spanade han noga in lilla boken om barnmat som vi fått i lådan. Blivande kock???
Angående utvecklingen som går hisnande snabbt nu:
ALLT ska in i munnen och gnagas på, här får kossan Hildas öron/horn en omgång.
Han har öppnat upp de tidigare stenhårt knutna små nävarna och blivit lite mer träffsäker. Skojig och bra leksak. Den gungar när man slår till den och kommer att vara utmärkt för sitt-träning och -lek sen!
Greppar saker! Som sagt - lite mer styrsel och träffsäkerhet!
Okej, idag vågar jag skriva om det. Pinsamt igår... Jag lyckades köra nästan ändå till stormarknaden med handbromsen i (tydligen..) Hm, är det nu man får skylla på trötthet och amningshjärna? Jag skulle åka och handla för att delvis få en paus från en mycket krävande son igår och är helt inställd då på att göra det så snabbt och effektivt som möjligt för att komma hem fort till matning och sånt. Stressar upp mig lite extra när jag inser att jag måste tanka den himla bilen först. Som tur är var det ingen is på rutorna, bara snö att sopa bort. Kör bort till macken tankar och kör vidare. När jag är nästan framme börjar det dunka om bilen (mitt i min braiga musik!) och kort därpå lukta bränt. PANIK! Jag är verkligen inte teknisk när det kommer till bilar utan föredrar om allt bara funkar! Svänger in och ställer mig vid sidan av vägen, ringer min far, som är en hejare på bilar och sånt, skräckslagen, varpå han tar sin bil och åker till mig. Han tror att det är handbromsen som inte har släppt riktigt. (Jag var rädd att bilen skulle sprängas eller nåt...) Typiskt. Vår fantastiska bil ska ju säga till om handbromsen är i, men det gäller tydligen bara spakens läge. Så där sitter jag som en mupp i bilen med varningsblinkers på och väntar på pappa, som när han kommer fram snabbt och enkelt konstaterar att "visst är det handbromsen". Inte ville den lossna heller. Jag fick låna pappas bil och åka och handla och han förbarmade sig över vår. Idag har den fått stå i nåns lånade garage och tina. (Pappa och vi bor på samma gata - mycket praktiskt i såna här lägen!)
Det mest pinsamma: pappa ringde min bror - bilmekanikern - som sa någonting liknande 'men ååååh, kände hon inte att handbromsen var i'!! Nä, det gjorde jag inte! Fast så här i efterhand tyckte jag att det gick lite segt, men trodde att det var kylan/snön och jag som var lite mesig och försiktig... ähum.
2 kommentarer:
Åh stackars Nils! Sprutor är inget roligt, det gör så ont i en själv också. Jag och David höll på att börja stortjuta första gången. Andra gången (efter ett tips fr min svägerska) bad vi att två sköterskor skulle ge sprutorna på samma gång så att det blev som bara ett stick och det var mycket bättre. Ida skrek inte alls lika länge som första gången.
Vad roligt att läsa om alla framsteg! Blir så glad!
David tog bilder med mobilkameran från första början, när jag syddes ihop. Det är kul att ha, jag såg ju inte heller Ida de första timmarna.
Hoppas bilen repar sig ;-)
Kramar från oss
Underbart fröken :-) Giillar din bilhistoria skarpt!
skönt att det gick bra med sprutorna fast det gjorde ont. Å vilken stor kille ni har, kollade Wilmas mätningar och hon var samma som Nils e nu när hon var 5 månader :-)
kram
Skicka en kommentar